Ännu en regnig dag i Brasilien
Hejsan!
Jag har nu förstått att min bild av Brasilien som ett soligt och varmt land bitvis har varit felaktig...
Kanske inte hela Brasilien men området häromkring bjuder ofta på "fyra årstider på en dag", och de senaste dagarna har det även varit "fyra årstider på en timme"... På bara några minuter kan det slå om från strålande solsken till ihållande spöregn... Märkligt...
Och så har jag ju också min kollega som jag äntligen luskat ut vad han heter.... Eller heter och heter, vad han kallas för... Han kallas för "Tio" vilket på portugisiska uttalas något i stil med "Tjiau" (ett fräsande tj) och betyder liknande "Glad farbror", för att han är så go och glad med barnen och alltid skojjar runt och leker med dem... Ganska gulligt faktiskt...
Jag kände mig så elak när jag kom hem från min minisemester till stranden, solbränd och utvilad mötte jag på stackars Tio, förkyld hostig och trött... Envis som han är så stannade han på jobbet fast jag tyckte att han skulle gå hem och vila upp sig, dvs jag började tjata på honom redan klockan 10, och vid 15-bläcket hade väl öronen på honom vissnat eftersom han gav upp efter att jag prackat på honom värktabletter och (enligt honom) illasmakande c-vitamindrinkar... eller också var det för att han var rädd för att råka ut för fler sånna... Han gjorde i alla fall som jag sa och packade sig hem...
Självklart så började kaoset ungefär samma ögonblick som han vände ryggen till... dock inget som inte gick att lösa...
Inte mycket bättre kom han släpandes dagen därpå, jag fortsatte envisas med att han skulle gå hem men han vägrade... okej, det var i alla fall inte jag som skulle råka ut för lunginflamation... Han slet på under onsdagen, eller snarare jag slet som ett djur för att han skulle göra så lite som möjligt, helst bara sitta på en pall och prata med folk eftersom jag inte hajjar vad de säger, men det lyckades i alla fall ganska bra...
Nu är han bättre, dock inte helt bra, men jag börjar känna igen hans riktiga jag igen...
Kramar/Carolina
Så här ser det ut när man är i ett regnit land utan ridhus, jag känner mig bortskämd....
Såhär kan det vräka ner, hela ridbanan håller på att flyta bort...
Tio, lite sjuk och olycklig över vädret....
Hästarna hade inte heller någon större förståelse om varför man ska arbeta när regnet vräker ner...
Jag har nu förstått att min bild av Brasilien som ett soligt och varmt land bitvis har varit felaktig...
Kanske inte hela Brasilien men området häromkring bjuder ofta på "fyra årstider på en dag", och de senaste dagarna har det även varit "fyra årstider på en timme"... På bara några minuter kan det slå om från strålande solsken till ihållande spöregn... Märkligt...
Och så har jag ju också min kollega som jag äntligen luskat ut vad han heter.... Eller heter och heter, vad han kallas för... Han kallas för "Tio" vilket på portugisiska uttalas något i stil med "Tjiau" (ett fräsande tj) och betyder liknande "Glad farbror", för att han är så go och glad med barnen och alltid skojjar runt och leker med dem... Ganska gulligt faktiskt...
Jag kände mig så elak när jag kom hem från min minisemester till stranden, solbränd och utvilad mötte jag på stackars Tio, förkyld hostig och trött... Envis som han är så stannade han på jobbet fast jag tyckte att han skulle gå hem och vila upp sig, dvs jag började tjata på honom redan klockan 10, och vid 15-bläcket hade väl öronen på honom vissnat eftersom han gav upp efter att jag prackat på honom värktabletter och (enligt honom) illasmakande c-vitamindrinkar... eller också var det för att han var rädd för att råka ut för fler sånna... Han gjorde i alla fall som jag sa och packade sig hem...
Självklart så började kaoset ungefär samma ögonblick som han vände ryggen till... dock inget som inte gick att lösa...
Inte mycket bättre kom han släpandes dagen därpå, jag fortsatte envisas med att han skulle gå hem men han vägrade... okej, det var i alla fall inte jag som skulle råka ut för lunginflamation... Han slet på under onsdagen, eller snarare jag slet som ett djur för att han skulle göra så lite som möjligt, helst bara sitta på en pall och prata med folk eftersom jag inte hajjar vad de säger, men det lyckades i alla fall ganska bra...
Nu är han bättre, dock inte helt bra, men jag börjar känna igen hans riktiga jag igen...
Kramar/Carolina
Så här ser det ut när man är i ett regnit land utan ridhus, jag känner mig bortskämd....
Såhär kan det vräka ner, hela ridbanan håller på att flyta bort...
Tio, lite sjuk och olycklig över vädret....
Hästarna hade inte heller någon större förståelse om varför man ska arbeta när regnet vräker ner...
Kommentarer
Trackback
