Istid, mardrömsträning och "Snälla stanna kvar..."
På aftonbladets hemsida skriver de att istiden har kommit till sverige och att man ska köra försiktigt... Vi har istid här i Brasilien också, dock ingen halka...
Burr.. Det har varit sååå kallt här idag, de innebär ungefär 14 grader, regn, rusk och fukt som kryper in i kläderna... "Brassarna" bara skrattar åt den klena blonda vikingen från norden som för dagen lindat in sig i linne, långarmad tröja, fleeceväst och jacka... Själva strosar de runt i regnet i bara t-shirt... Det lovas dock bättre väder till helgen och tävlingarna...
Nu är det som så va, när ni kollar upp på internet att solen skiner och det är 35 grader varmt i Sao Paulo, så är det i Sao Paulo, inte i "förorten" (som är lika stor som hela stockholm) San Bernado där jag befinner mig... Man kan likna det med Irland och England... Här över bergen vid havets kant släpper molnen ut allt de släpat på över Atlanten, för att sedan bara lägga några mjuka slöjor över Sao Paulo (30 minuter härifrån)...
Tävlingar i helgen, och det märks tydligt i arbetet... Alla tränar hysteriskt... Precis som när man har ett prov i skolan så pluggar man in i det sista (någon som känner igen sig?)... Mycket arbete och många hästar som ska fixas till alla lektioner... Här om dagen var jag beredd på att lägga ner allt vad hästar heter efter att ha beskådat en av lektionerna... Det började lite lätt med att en häst stannade och ryttaren gjorde en praktvurpa över hindret... och sedan hände samma sak igen, samma häst och samma ryttare... efter det började hästarna stanna och ryttarna tveka en efter en... Många tvärvändning, stopp och tveksamma hopp... Mitt hjärta gjorde dubbelhopp och stannade om vart annat... Tror jag höll andan i en timme... dock överlevde alla lektionen utan större men... och nu fortsätter vi ladda inför lördagens tävlingar...
Måste erkänna att jag är lite stolt över en av mina kollegor som var iväg och tävlade i helgen... och vann... en splitt ny bil... lite häftigt faktiskt...
Nu har mina vänner börjat inse att jag inte kommer att stanna förevigt utan faktiskt åker hem om en vecka... Extra tydligt blev det i morse när min kollega Franco fick veta att jag åker den 26:e... Han började genast hota med att kidnappa mig så jag inte kunde åka... och under dagens lopp anföll han mig flera gånger med flera kramar och bönade och bad om att jag ska stanna... Kul att vara omtyckt...
Kalla och blöta kramar/Lina
Nu känns det lite bättre...
Alla dagar är inte bra dagar... Men idag har det varit kanon....!
Solen skiner och det har varit oerhört varmt... Sånt väder som jag trodde att det skulle vara hela tiden i det här landet... Underbart!
Mamma och pappa har i alla fall erkännt att de tycker om mig litegrann... Alltid skönt att höra... Syrran påstår också att hon gillar mig, men bara i smyg... Värmer gott om hjärtat...
Idag har de börjat prata med mig om att stanna kvar, tydligen är det inte alls svårt att få visa i det här landet om man är från europa... men jag har andra planer på G som innabär andra resmål... men det kommer jag att avslöja senare när allt är klart...
Jag tror aldrig jag har lekt så mycket som jag gjort idag, pust, barn blir verkligen aldrig trötta... Alla mina favvisbarn var här idag, och en efter en har de kastat sig runt halsen på mig... underbart med uppmuntran... Det har varit allt från fingerlekar, kull, fäktning och kurra-gömma... och däremellan vill ju hästarna ha sin uppmärksamhet... pust... dagen har gått jättefort... och mitt uppe i allt detta så ville de ha hjälp med en av lektionerna! Av mig!? En voltigelektion!? Jag kan ju inget om sånt... Och dessutom pratar inte de ordinarie voltiege-tränarna ett ord engelska... men det fungerade det också.... lite av en utmaning och jag tror att jag var räddast av alla... små barn på hästryggen, klängandes och hängandes och ståendes och bakofram och UTAN HJÄLM! Man kan ju få hjärtklappning för mindre... som tur var så behövde jag bara koncentrera mig på hästen...
Och i morgon ska jag ut med mina underbara väninnor Debora och Flavia, en trevlig lunch med bra väder och sedan bio på det... Kommer att bli trevligt... och som inte det vore nog så ska jag och Claudia ut och göra stan på måndag...
Så just nu känns livet underbart!
Kram/Carolina
Gnäll
Detta är ett gnälligt inlägg så orkar ni inte med det så sluta läs nu, det kommer troligen en lite gladare uppdatering om ett par dagar...
För det första är jag förkyld... IGEN! Jag anklagar vädret men har nog insett att det egentligen handlar om alla dessa kindpussar... I sverige är vi ju normalt sett inte uppe och härjar I ansiktet på folk... Strunt samma vem som smittat mig, men jag kan säga att under de senaste förkylningsdagarna jag haft och så många jag hälsat på så kommer I alla fall hälften av alla människor här vara förkylda inom en vecka... ooops...
Och så ramlade jag av hästen här om dagen... skit händer... min tyngsta (och mjukaste) kroppsdel är ju rumpan och den landade jag på även denna gång... Hästen blev nog mer skräckslagen än jag... Stackars lilla SnowFlake, hindret var ju så stort och det kunde ju faktiskt bita honom I fötterna om han hoppade, då är det ju bäst att stanna...
Nu har jag dessutom ledsnat totalt på att höra detta ständiga gnäll om vad jag äter för mat... Ja, jag tycker om matiga mackor... och ja, matiga mackor är riktig mat, speciellt I det här landet... och nej, jag tänker fortfarande inte äta bönor... och ja, man får skörbjugg av att bara äta ris och kyckling vareviga dag... Dom tycker att jag inte äter riktig mat, dvs definitionen av riktig mat här är ris, kyckling/kött och bönsås, de lever på det vartenda dag... min meny består varierat av (ursäkta stavningen) beirutie (ett sorts kombinerat pita/tortilla rod med olika sorters fyllning som till exempel kyckling el. Kött el. min favvis "Americana" med typ skinka, ost, ägg och en massa sallad) eller Cheeseburgare (vilket räknas som smörgås I det här landet) eller andra mackor med olika typer av fyllning I form av kött eller kyckling och en massa sallad, Inga onyttiga röror som vi har I sverige... Efter en måltid är jag är nöjd, mätt och belåten och dessutom är de billigare än det tråkiga riset och bönorna...
Varför lär jag mig aldrig, man kan inte vara älskad av alla...
Jag har en kollega som ibland kan vara otrevligt ärlig, ibland bra,men jag tror han är det utan att tänka på det... Det hela började med att han kläckte ur sig att han var less på det här stället och ville göra något annat, eller bara komma bort härifrån...
Självklart blev jag nyfiken och frågade varför, varpå han berättade att han ledsnat på alla dessa falska människor... och som alltid när något ska förklaras så drar man ett exempel (speciellt när det ibland kan vara otydligt med engelskan)
Detta exempel handlade förståss om mig... Hur folk, när jag är I närheten, är trevliga och tycker at jag är bra, snäll och trevlig och senare när de är någon annanstans snackar skit bakom ryggen...
I detta fall, Carolina är tråkig och en dålig ryttare... Jag vill så gärna bara slå ifrån mig skitsnacket och hävda att jag är "tråkig" för att de inte förstår engelska och att jag är en dålig ryttare för att vi tänker olika gällande träning osv...
Jag vill så gärna slå det ifrån mig och säga "FxxK YxU! Jag bryr mig alla fall inte, för jag åker hem om ett par veckor...!" Men inte... Självklart säger munnen "Jag bryr mig inte, de får tycka vad de vill, jag känner mig själv och jag har vänner som tycker om mig..." men hjärnan börjar istället en prosess med att försöka luska ut vem har sagt vad, vad kan de bero på, vem är min vän egentligen osv osv... och vem är det som mår dåligt av det I slutänden... Just det, JAG...
Så nu ligger jag här I sängen, förkyld och jävlig, butter och irriterad... Jag vill bara åka hem och bli frisk och träffa alla mina vänner och min familj som jag vet tycker om mig (de har inget annat val...)
Men icke, jag tänker bita ihop, bara en och en halv vecka kvar... Jag tänker avsluta mitt äventyr här med att bjuda alla på smörgåstårta och tacka alla för att de varit så snälla och tagit hand om och ställt upp för mig...
Snoriga kindpussar från Carolina
Tävling, pizzakväll, bilolycka, barbecue och fars dag...
Visst är det märkligt att tiden ibland bara går och inget händer och så plötsligt händer allt samtidigt...
Vi får väl helt enkelt ta det i tidsordning....
Natten mellan fredag och lördag var två av mina kollegor ute och festade... Eftersom regeln om att man inte får dricka och köra med alkohol i blodet är bara ett år gammal i det här landet så glöms den gärna bort (eller som i detta fall struntas i)... Vid tvåtiden på natten smäller det... Min kollegas nya obetalda bil och nästan ännu värre oförsäkrad var det bara skrot kvar av... de två killarna skeppades genast in på sjukhus där de blev omplåstrade och sydda... de har dock efter omständigheterna klarat sig bra, den ena med lite skrapsår och den andra med några stygn på ena knät, självklart är de lite omskakade och chockade, men helt ärligt så kan de gott va det... är man så dum får man skylla sig själv... tror att notan för bilen svider hårdare än stygnen på knät...
Lördagen spenderades på grannklubben med hopptävlingar hela dagen, självklart var jag där som trogen supporter av alla "Centro Hipico Capi´s" elever... Vi har väldigt duktiga elever som gjorde oerhört bra ifrån sig... och om två veckor är det tävling igen, på hemmaplan... vi får väl se om de lyckas lura upp mig på hästryggen tills dess... Vore ju faktiskt lite kul att starta min lilla pärla Snow Flake i en liten klass...
Kvällen var mycket lyckad och trevlig när den spenderades på Sao Paulos bästa pizzeria "Braz". Gänget bestod av samma tjejer som jag spenderade förra helgen på stranden med... Störtskönt gäng som efter att ha tryckt i sig en massa pizza kommer på att de är sugna på glass... sagt och gjort... vid halv tolv på natten snurrade vi runt och letade efter ett bra glasshak... och hittade ett... mumms...
Söndagmorgonen ver trött... svårt att komma upp ur sängen... förmiddagen gick långsamt... medan eftermiddagen sprang på snabbare... det trogna föräldragänget drog igång med barbecue party... mat i mängder... tror inte jag ätit så mycket på länge, och trotts att man var inne på den fjärde portionen så ville de att man skulle äta mer... Tror inte jag ätir så mycket sedan julbordet förra året...
Historien har ju en förmåga att upprepa sig... på morsdag var jag i usa... och precis som förra gången kommer jag på det lite väl sent, dock har jag ju min underbara vän Sandra hemma i sverige som fixar allt... Grsttis Pappa!
Kram/Lina
Ännu en regnig dag i Brasilien
Jag har nu förstått att min bild av Brasilien som ett soligt och varmt land bitvis har varit felaktig...
Kanske inte hela Brasilien men området häromkring bjuder ofta på "fyra årstider på en dag", och de senaste dagarna har det även varit "fyra årstider på en timme"... På bara några minuter kan det slå om från strålande solsken till ihållande spöregn... Märkligt...
Och så har jag ju också min kollega som jag äntligen luskat ut vad han heter.... Eller heter och heter, vad han kallas för... Han kallas för "Tio" vilket på portugisiska uttalas något i stil med "Tjiau" (ett fräsande tj) och betyder liknande "Glad farbror", för att han är så go och glad med barnen och alltid skojjar runt och leker med dem... Ganska gulligt faktiskt...
Jag kände mig så elak när jag kom hem från min minisemester till stranden, solbränd och utvilad mötte jag på stackars Tio, förkyld hostig och trött... Envis som han är så stannade han på jobbet fast jag tyckte att han skulle gå hem och vila upp sig, dvs jag började tjata på honom redan klockan 10, och vid 15-bläcket hade väl öronen på honom vissnat eftersom han gav upp efter att jag prackat på honom värktabletter och (enligt honom) illasmakande c-vitamindrinkar... eller också var det för att han var rädd för att råka ut för fler sånna... Han gjorde i alla fall som jag sa och packade sig hem...
Självklart så började kaoset ungefär samma ögonblick som han vände ryggen till... dock inget som inte gick att lösa...
Inte mycket bättre kom han släpandes dagen därpå, jag fortsatte envisas med att han skulle gå hem men han vägrade... okej, det var i alla fall inte jag som skulle råka ut för lunginflamation... Han slet på under onsdagen, eller snarare jag slet som ett djur för att han skulle göra så lite som möjligt, helst bara sitta på en pall och prata med folk eftersom jag inte hajjar vad de säger, men det lyckades i alla fall ganska bra...
Nu är han bättre, dock inte helt bra, men jag börjar känna igen hans riktiga jag igen...
Kramar/Carolina
Så här ser det ut när man är i ett regnit land utan ridhus, jag känner mig bortskämd....
Såhär kan det vräka ner, hela ridbanan håller på att flyta bort...
Tio, lite sjuk och olycklig över vädret....
Hästarna hade inte heller någon större förståelse om varför man ska arbeta när regnet vräker ner...
En helg med impulsivitet, action, och lata dagar...
En helg på stranden..
Fredagen bjöd på regn och rusk som vanligt, jag bröjar bli van vid det här laget... Runt 10-tiden blir jag uppletad för att jag har telefon, till mig? Det är väl ingen som har nummret till Capi, jag har det ju inte ens själv... Det visade sig vara min vän Debora som planerat en helg på stranen och undare om jag ville följa med, självklart svarade jag innan jag insåg att jag faktiskt jobbar... Gullig som hon är så svarade hon att hon redan pratat med Cida och att det var Inga problem. Stålande! Va bra vi åker ikväll...
Över en timme försenad plockade hon upp mig på kvällen... Anledningen till worsening är en hel actionhistoria... På väg hem från jobbet stannada hon snällt som alla trafikanter vid ett rödljus när någon kommer fram till hennes bil och smäller passagerarrutan för att at hennes väska... snabb som ögat och lite chockad grabbar hon tag I väskan och det blir dragcamp... När hon inser att det rör sig en till person runt bilen och att hon inte vet om någon av dem bär vapen så släpper hon väskan och ser den försvinna med mannen...
Denna dragcamp visar sig dock ha gjort nytta... I en av bilarna längre bak I kön sitter två män som uppmärksammat det hela, och de tänkte minsann inte låta denne snubbe komma undan så de tar upp jakten på honom, kommer ifatt och brottar ner honom och får tillbaka väskan...
Vid det här laget har Debora redan försvunnit chockad över att ha blivit av med de viktigaste prylarna I sitt liv... Chocken späds dock på ytterligare när hon blir jagad av två män I en bil som tutar och ber henne stanna... och som vevar med hennes väska!!
Slutet lyckligt med att väskan kom tillbaka, chocken och den trasig rutan på bilen finns dock kvar...
Så som sagt en timme sen (efter att ha bytt bil osv) så plockar hon upp mig, vi åker till en mataffär där vi möter upp hennes väninna Flavia och sedan åker vi vidare och möter upp ytterligare två tjejer, Natalie och Carolin.. Det blir en snabb middad på McDonnalds innan vi beger oss iväg på en nästan tre timmar lång bildfärd...
Halv tre anländer vi till ett underbart hus på stranden... Ett stort hus med fyra sovrum och alla med eget badrum, trevligt ute/inne kök stort vardagsrum och mysig trädgård... Det rosa rummet blev mitt, egen dubbelsäng, kan det bli lyxigare...
Jag var som vanligt först upp på morgonen... Trodde jag... När jag går ner en trappa så inser jag att frukosten redan står på bordet och att hushållerskan bara står och väntar på att alla ska vakna... Trädgårdsmästaren är redan I full gång med att påta I trädgården... Dock är vädret lite mulet, men eftersom fem oberonde väderprognoser lovat sol så siktar vi in oss på en dag på stranden...
Och sol blev det, lagom mycket till och med... Dagen på stranden blev lång och lat... det var först när folk böjade bli uttråkade som vi förflyttade oss mot huset igen... När vi kom hem visade det sig att vi fått en hel del sol på oss allihop, jag klarade mig dock förhållandevis bra...
Kvällen skulle vi ha spenderat ute var tanken, det blev istället kycklingpaj och sallad hemma I huset och myskväll med filmer. Under kvällen kom det ytterligar en tjej, har tyvärr tappat henns namn... Kvällen blev sen men mycket trevlig...
Morgonen därpå blev seg, solen höll sig gömd... men envisa som vi är så packade vi och begav oss ner till staranden I alla fall. Det blev inte allt för lång tid vi spenderande där eftersom regnat lurade sig på oss så sakterligen. Vi gav upp efter bara ´någon timme och precis när vi klev innanför dörren hemma så öppnade sig hela himlen och de började ösa ner... Ibland har man änglavakt...
Eftermiddagen landade framför tv och Formel 1, jättespännande... 71 varv på samma bana... dock var det ju så att just detta race hölls I Sao Paulo och att storfavouriten fakriskt var från Brasilien... Jag tror faktiskt jag sov mellan varv 2 och 45... Det tror jag vi alla gjorde mer eller mindre... När racen var slut så lagade vi mat och de bjöd på en jättegod dessert som tydligen ör typiskt brasiliansk... DE trodde att jag skulle tycka att den var för söt (eftersom alla I tyskland tycker det) men icka, jag är nog en riktig gottegris... Desserten bestod av pannkaka vikt på mitten och I pannkakan var det en varm kola/chokladsmet, mumma...
Efter middagen så hade klockan redan blivit mycket dags att åka hem... klockan 21 lämnade vi huset och 23.30 droppade de av mig hemma... En lång skön helg, men massa underbart trevliga människor, god mat, latdagar på stranden, och ett underbart mysigt hus att bo I, kan det bli bättre?
Många kramar från Carolina
Att anlända in mellan bergen var som att komma in i en Jurassic Park film, dock inga ödlor...
Min kompis Debora som lurat med mig på denna underbara helg
Här är huset vi bott i under helgen...
Mitt rosa rum...
Jag kom visst med på bild också - svettig, solbränd (rödflammig) och glad....
