Brasilien, Here I come...

Detta är ett gnälligt inlägg så orkar ni inte med det så sluta läs nu, det kommer troligen en lite gladare uppdatering om ett par dagar...

För det första är jag förkyld... IGEN! Jag anklagar vädret men har nog insett att det egentligen handlar om alla dessa kindpussar... I sverige är vi ju normalt sett inte uppe och härjar I ansiktet på folk... Strunt samma vem som smittat mig, men jag kan säga att under de senaste förkylningsdagarna jag haft och så många jag hälsat på så kommer I alla fall hälften av alla människor här vara förkylda inom en vecka... ooops...

Och så ramlade jag av hästen här om dagen... skit händer... min tyngsta (och mjukaste) kroppsdel är ju rumpan och den landade jag på även denna gång... Hästen blev nog mer skräckslagen än jag... Stackars lilla SnowFlake, hindret var ju så stort och det kunde ju faktiskt bita honom I fötterna om han hoppade, då är det ju bäst att stanna...

Nu har jag dessutom ledsnat totalt på att höra detta ständiga gnäll om vad jag äter för mat... Ja, jag tycker om matiga mackor... och ja, matiga mackor är riktig mat, speciellt I det här landet... och nej, jag tänker fortfarande inte äta bönor... och ja, man får skörbjugg av att bara äta ris och kyckling vareviga dag... Dom tycker att jag inte äter riktig mat, dvs definitionen av riktig mat här är ris, kyckling/kött och bönsås, de lever på det vartenda dag... min meny består varierat av (ursäkta stavningen) beirutie (ett sorts kombinerat pita/tortilla rod med olika sorters fyllning som till exempel kyckling el. Kött el. min favvis "Americana" med typ skinka, ost, ägg och en massa sallad) eller Cheeseburgare (vilket räknas som smörgås I det här landet) eller andra mackor med olika typer av fyllning I form av kött eller kyckling och en massa sallad, Inga onyttiga röror som vi har I sverige... Efter en måltid är jag är nöjd, mätt och belåten och dessutom är de billigare än det tråkiga riset och bönorna...

Varför lär jag mig aldrig, man kan inte vara älskad av alla...

Jag har en kollega som ibland kan vara otrevligt ärlig, ibland bra,men jag tror han är det utan att tänka på det... Det hela började med att han kläckte ur sig att han var less på det här stället och ville göra något annat, eller bara komma bort härifrån...

Självklart blev jag nyfiken och frågade varför, varpå han berättade att han ledsnat på alla dessa falska människor... och som alltid när något ska förklaras så drar man ett exempel (speciellt när det ibland kan vara otydligt med engelskan)

Detta exempel handlade förståss om mig... Hur folk, när jag är I närheten, är trevliga och tycker at jag är bra, snäll och trevlig och senare när de är någon annanstans snackar skit bakom ryggen...

I detta fall, Carolina är tråkig och en dålig ryttare... Jag vill så gärna bara slå ifrån mig skitsnacket och hävda att jag är "tråkig" för att de inte förstår engelska och att jag är en dålig ryttare för att vi tänker olika gällande träning osv...

Jag vill så gärna slå det ifrån mig och säga "FxxK YxU! Jag bryr mig alla fall inte, för jag åker hem om ett par veckor...!" Men inte... Självklart säger munnen "Jag bryr mig inte, de får tycka vad de vill, jag känner mig själv och jag har vänner som tycker om mig..." men hjärnan börjar istället en prosess med att försöka luska ut vem har sagt vad, vad kan de bero på, vem är min vän egentligen osv osv... och vem är det som mår dåligt av det I slutänden... Just det, JAG...

Så nu ligger jag här I sängen, förkyld och jävlig, butter och irriterad... Jag vill bara åka hem och bli frisk och träffa alla mina vänner och min familj som jag vet tycker om mig (de har inget annat val...)

Men icke, jag tänker bita ihop, bara en och en halv vecka kvar... Jag tänker avsluta mitt äventyr här med att bjuda alla på smörgåstårta och tacka alla för att de varit så snälla och tagit hand om och ställt upp för mig...

Snoriga kindpussar från Carolina