Brasilien, Here I come...

Tjingeling

Allmänt kännt är väl att jag är ganska så hopprädd, gällande hästar...
Men det tar man ingen hänsyn till i det här landet... här ska botas hopprädsla vill jag lova...
Caludia, en av tränarna på gården, lät mig vara med på hennes lektion på hennes häst... en snäll häst som aldrig vägrar eller stannar utlovades det... och mycket riktigt, en mycket snäll häst...
Det började lite snällt med några bommar på marken... sedan ett litet kryss... och sedan brassades det på... upp med ett hinder på ca 60-70 cm, det var ju lugnt, den höjden har jag hoppat förr... sedan ett till, två i följd med 7 galoppsprång emellan är ju ganska så lugnt...
Och så höjer vi lite... typ 80-90 cm... det är nu det börjar bli läskigt, men det är ju bara att bita ihop, den som gett sig in i leken får leken tåla... en långsida ett hinder, nästa långsida två hinder... de andra tränarna (som tränade andra hästar på samma bana) höjde på ögonbrynen och berömde, inte illa för att inte ha hoppt på typ två år...
Äntligen färdig tänkte jag när de andra eleverna fick börja hoppa lite svårare gymnastik-kombinatioer, men tji fick jag.. Carolina, din tur... jag måste sett skräckslagen ut eftersom de ännu en gång lovade att hästen skulle hoppa snällt... så det var bara att sätta igång i galopp och styra mot kombinationen med klappande hjärta och fjärilar i magen... fyrahinder i rad, med ett galoppsprång mellan varje ca 80-90 cm högt... Carolina, inte spänna armarna och dra hästen i munnen, en gång till... pust, bättre omgång två...
Nu får jag väl sluta, de höjer ju... men åter igen... icke... Carolina bara en gång till.... Glup... läskigt ju, darrar i knäna... Gick super även denna gång med väl godkännt och äntligen fick jag avsluta passet med kommentaren, Carolina du måste hoppa oftare för att träna bort rädslan... pust, jag som varken tänkt eller andadts den senaste halvtimmen... tror dock inte de gett upp på mig ännu, dock ingen nästa gång planerad ännu...
Jag tycker ju att det är roligt samtidigt som jag är skräckslagen...

Det sägs ju att kärt barn har många namn, jag vet inte om jag kan kallas för kärt barn men jag har fått många namn bara på en månad...
Några exempel: Carro (inte helt ovanligt), Carol (även det helt ok), Carolinn, Carål, Carålainie, Carålinnie, Carå och så har vi en av höstskötarna som tror att jag Catrine... Det fungerar väl det med... börjar bli van med att folk tror att jag inte fattar när de pratar om mig... men av vad jag kunnat uttyda så är det inga elaka saker... de vågar inte fråga mig rakt ut bara (en del saker kan jag ju faktiskt svara på, på portugisiska till och med), men jag är allmänt kännd som "hon som inte pratar portugisiska..." Ela e sueca... voce fala ingles... fala pra ela... hehe, har hört det några gånger nu ;)

Ha det strålande!
Många kramar/Carolina